Resan var ett samarbete mellan alla Luleås trädgårdssällskap och det var en full buss som avgick från Loet på morgonen den 15 juni. En reflektion var att det var fler kvinnor än män, och fler i mer mogen ålder än 30-plussare. Jag undrar varför inte fler småbarnsföräldrar upptäckt det fantastiska med att utveckla trädgård – en hobby som hela familjen kan njuta av och som verkligen kan vara en avkoppling från vardagens stress och spring? Nåväl, tillbaka till ämnet.

Första stoppet på resan gjordes i Umeå lagom till lunch. Vi hade då förmånen att få besöka Margareta Wiklunds privata trädgård. En absolut proppfull trädgård med både bekanta växter men också med en stor samling rariteter. Ett urval frösådder och delade plantor fanns till försäljning, och jag slog till på en liten sötnos jag tidigare inte visste fanns - Meconopsis quintuplinervia som jag förstår kallas Tidig bergvallmo eller Klockbergvallmo på svenska. Jag håller tummarna för att den ska titta fram i vår!

Säsongen var ju såklart i sin linda även på Wij Trädgårdar, så allt var inte i blom. Rosorna exempelvis. Jag gick ändå länge och väl i rosengården och botaniserade efter tänkbara sorter som verkar kunna trivas i våra kalla trakter. Tulpanprakten var däremot i full gång på Wij. Tack vare en guidad visning av Lars Kranz, som så målande berättade om alla tankar och visioner med trädgårdarna, kände jag mig mycket tillfreds med besöket. Flera idéer fyllde upp mitt huvud; massor av rosa tulpaner i en matta av Myskmadra, en tolkning av skogstjärn med vatten i en rostig behållare omgivet av mörka granar och –min favorit – en trasmatta flätad av ömsom sten, ömsom stenpartiväxter.

Två inköp gjorde jag också, en rostig skylt att välkomna besökare in i trädgården med och en ros som jag haft på vill-ha-listan ett tag; Aimable Amie, en gallicaros med doftande, rosa blommor. Den hann för övrigt blomma hemma i Sunderbyn senare under sommaren och den blev precis så omtyckt som namnet antyder!

 Efter ytterligare en natt i Sundsvall började bussen (den första bussen, som nu var återintagen) rulla norrut igen. Ännu mer trädgård blev det då vi nådde Höga Kusten och Villa Fraxinus. Villa Fraxinus är en välkänd privat trädgård som funnits länge och länge varit öppen för besökare. Uppe på berget och inne i skogen låg den mycket diskret. Ägarinnan visade oss runt och jag slogs av hur otroligt mycket arbete det låg bakom trädgården även om den såg ut som om den alltid funnits och att den var en självklar del av skogen. En kant av vita rhododendron med skogskullen som bakgrund mötte blicken från parkeringen upp mot huset. Trädgården gick på sätt och vis rakt genom huset och det tyckte jag var riktigt fyndigt. Nedre delen av trädgården var mer tämjd medan den övre var mer naturlig med små enkla, effektfulla installationer. Jag gillade den senare bättre. Den kändes som Mattisskogen från Ronja Rövardotter och jag ville i den stunden så gärna ha en egen skog.

Förutom ett kort middagsstopp i Ånäset, Västerbotten, så åkte vi målmedvetet hem till Luleå igen. Väl hemma ägnade jag en lång stund åt att lufsa runt i min egen trädgård. I huvudet växte nya skapelser fram. En ny örtagård vid garaget med en låg häck av isop. En lund i skuggan av björkar och näverhägg med funkia och brunnäva – såklart med plats för hammocken.  En stor och vild rabatt mitt framför köksfönstret i toner av blått och rosa. Tänk vad lite inspiration kan göra för att ge näring åt alla trädgårdsdrömmar!